En dag med DN
Jag undrar verkligen hur de där ”En dag med…”-reportagen i DN funkar vi får följa nån kändis under en dag och vid olika klockslag veta vad hon eller han gör just då. Alla som är med verkar så lyckliga och intressanta och med en perfekt härlig balans mellan jobb och familj, mysiga arbetsplatser, trevliga vänner och spännande fritidsaktiviteter. Om man vet att DN skall kartlägga hela ens jävla dag så är det väl klart att man bokar teaterbiljetter och köper hem en näringsriktig frukost fort som fan. Man får liksom lägga ångesten åt sidan för en dag, och allt annat som kan verka ofördelaktigt.
10.30: En av Leif GW Perssons allra största hemorrojder spricker under ett besök på toaletten och vi tvingas trösta honom i två timmar. Han gråter sig till sömns på soffan i arbetsrummet.
12.00: Leif vaknar plötsligt upp och meddelar att han har bokat bord på Operakällaren för en lunch med gammal klasskompis från universitetet. Klasskompisen dyker aldrig upp.
14.15: Den dagliga promenaden runt Årstaviken ödeläggs när Leif utan förvarning tar av sig på överkroppen och kastar sig i det nollgradiga vattnet. Vi tvingas med hjälp av en förbipasserande joggare dra upp honom då han drabbats av panik nästan omgående. När vi frågar Leif varför han hoppade i svarar han kryptiskt; "jag är ett offer, min kropp endast ett skal, som en fisk jag vägrar att byta åsikt."
17.30: Leif tar en taxi till Dramaten. Han är märkbart berusad vid ankomsten. I foajén stöter han ihop med Elisabeth Tarras-Wahlberg. Han frågar om dom inte bara skall skita i alltihop och åka hem till Drottningholm och knulla. Hon svarar att hon inte bor på slottet. Leif säger att i så fall kan hon dra åt helvete. Han lämnar Dramaten och försvinner bort längs Strandvägen.
Mogi
Ibland vet jag inte om jag sparkar uppåt eller neråt. Jag tycker det är lite svårt. En sverigedemokrat i riksdagen eller en bloggare med tiotusentals läsare. Personer som kommit en bit på vägen i sina respektive karriärer men samtidigt är utvecklingsstörda. Jag tycker det är lite svårt.
När vi talar sverigedemokrater i riksdagen är det väl alla i allmänhet men när vi talar bloggare så är det den där Mogi i synnerhet. Vad jag vet. Kanske är de alla likadana. Jag vet inte. Jag läser dem inte. Och kanske är det här sista gången jag bloggar i en modetidning, men å andra sidan – de läser inte mig heller. Hoppas jag.
Anledningen till att jag har snöat in på just Mogi är att jag stötte på henne för en vecka sedan på mitt deltidsjobb i Maison du Danemark på Champs Elysées i Paris. Jag ansvarade för ett event med en glasögontillverkare som hade bjudit in journalister och modefolk och bloggare för att visa upp sina nya modeller. Just när eventet har stängt och alla glasögon packats ner i lådor och möbler bärs runt och dammsugare plockas fram kommer den svenska stjärnbloggerskan Mogi in genom dörren med sin pojkvän Johan. Arrangörerna gör sura miner bakom hennes rygg men ordnar snabbt upp ett litet bord där hon kan titta på ett par solglasögonmodeller. Servitören från cateringfirman häller upp ett halvt glas champagne ur en flaska han precis skulle städa undan (och kanske handlar hela den här texten om att jag egentligen är förbannad på Mogi för att hon drack upp den champagnen som jag brukar få, men det kvittar).
Så här beskriver Mogi själv den halvtimmen hon var där:
”Här är lite fler bilder från det underbara eventet jag och Johan var på igår på Champs Elysées. Dom visade upp höstkollektionerna utav solglasögon från bland annat Céline, Burberry, Dior, Gucci, Jimmy Choo. Det var fantastiskt att gå runt och prova de nya modellerna som kommer ut till hösten. De serverade välkyld Veuve Clicquot och underbart goda hors d’oeuvres genomgående under kvällen. Helt enkelt en alldeles perfekt tisdagskväll i Paris.”
Hors d’oeuvres betyder ungefär snittar. Man kan säga snittar så alla förstår. Eller så kan man säga hors d’oeuvres. Det är lite som man känner för. Jag betvivlar dessutom att hon åt några, eftersom maten redan plockats undan. Och som sagt, trots att Mogi endast var i lokalen cirka en halvtimme konstaterar hon att de serverades ”genomgående under kvällen”. Alltså hela tiden. Hela kvällen. Genomgående. Och tisdagskvällen var perfekt. Genomgående perfekt. I en halvtimme.
Det här handlar inte om att göra sig rolig på någons bekostnad. Visserligen vet jag inte riktigt vart jag sparkar, men det är fan inte neråt. Jag känner inte Mogi, eller Malin Richardson som hon heter, och hon är kanske skittrevlig. Jag tror inte det eftersom jag anser mig vara en hyfsad människokännare. Men hon kanske hade en dålig dag. Eller nä förresten. Den där tisdagen var ju genomgående perfekt.
Det här handlar om att det är första gången jag möter en bloggare (överhuvudtaget) som beskriver en verklighet som uppenbart är lögn. Eller fel. Eller bara sjukt jävla överdriven. Och självklart är jag inte överraskad. Så gör vi alla när vi berättar en anekdot för någon. Eller skriver en status på Facebook. Man lägger till. Spetsar. Kryddar. Sexar till det lite, som vi brukar säga. Men inte så här. Inte så förbannat desperat. Och jag undrar såklart; är det så här det funkar?
Mogis pojkvän Johan var däremot en trevlig prick. Ja herrejävlar. Han berättade om Mogis kundkrets och namedroppade först det ena märket efter det andra men log lite när jag inte fattade nånting och sa sen tyst så ingen hörde det att det gjorde inte han heller. Och det gulligaste av allt, han var från Trelleborg och pratade skånska med mig men så fort Mogi närmade sig gled han över till nån form av rikssvenska. Åhhh. Dom har inte varit ihop så länge och han skäms lite över att han är från Skåne. Bonnigt liksom. Dessutom blev han (nästan) imponerad när han fick reda på att det var jag som hade skrivit Starke Man. Men när han lite uppspelt skulle berätta det för Mogi så skakar hon bara på huvudet och säger att ”det var nog före min tid”. Stackaren. Han som äntligen hade en liten anekdot som han ville dela med sig av. Att han stod och pratade med manusförfattaren till en TV-serie som han tyckte om på en terrass på Champs Elysées. Så sjukt liksom. Och så var det före hennes tid. År 2010. Synd.
Tänkte avsluta med ett citat från Mogi som blivit lite av mitt motto i livet.
”Det är så viktigt för mig, jag vill aldrig känna mig ‘nöjd’ med min stil, jag vill hela tiden testa nytt och det är just den lågan som får mig att hela tiden utvecklas. Det är precis det jag älskar med mode. Att det låter en uttrycka sig utan att man ens behöver öppna munnen.”
Tjena hej.
Jag undrar verkligen hur de där ”En dag med…”-reportagen i DN funkar vi får följa nån kändis under en dag och vid olika klockslag veta vad hon eller han gör just då. Alla som är med verkar så lyckliga och intressanta och med en perfekt härlig balans mellan jobb och familj, mysiga arbetsplatser, trevliga vänner och spännande fritidsaktiviteter. Om man vet att DN skall kartlägga hela ens jävla dag så är det väl klart att man bokar teaterbiljetter och köper hem en näringsriktig frukost fort som fan. Man får liksom lägga ångesten åt sidan för en dag, och allt annat som kan verka ofördelaktigt.
10.30: En av Leif GW Perssons allra största hemorrojder spricker under ett besök på toaletten och vi tvingas trösta honom i två timmar. Han gråter sig till sömns på soffan i arbetsrummet.
12.00: Leif vaknar plötsligt upp och meddelar att han har bokat bord på Operakällaren för en lunch med gammal klasskompis från universitetet. Klasskompisen dyker aldrig upp.
14.15: Den dagliga promenaden runt Årstaviken ödeläggs när Leif utan förvarning tar av sig på överkroppen och kastar sig i det nollgradiga vattnet. Vi tvingas med hjälp av en förbipasserande joggare dra upp honom då han drabbats av panik nästan omgående. När vi frågar Leif varför han hoppade i svarar han kryptiskt; "jag är ett offer, min kropp endast ett skal, som en fisk jag vägrar att byta åsikt."
17.30: Leif tar en taxi till Dramaten. Han är märkbart berusad vid ankomsten. I foajén stöter han ihop med Elisabeth Tarras-Wahlberg. Han frågar om dom inte bara skall skita i alltihop och åka hem till Drottningholm och knulla. Hon svarar att hon inte bor på slottet. Leif säger att i så fall kan hon dra åt helvete. Han lämnar Dramaten och försvinner bort längs Strandvägen.
Mogi
Ibland vet jag inte om jag sparkar uppåt eller neråt. Jag tycker det är lite svårt. En sverigedemokrat i riksdagen eller en bloggare med tiotusentals läsare. Personer som kommit en bit på vägen i sina respektive karriärer men samtidigt är utvecklingsstörda. Jag tycker det är lite svårt.
När vi talar sverigedemokrater i riksdagen är det väl alla i allmänhet men när vi talar bloggare så är det den där Mogi i synnerhet. Vad jag vet. Kanske är de alla likadana. Jag vet inte. Jag läser dem inte. Och kanske är det här sista gången jag bloggar i en modetidning, men å andra sidan – de läser inte mig heller. Hoppas jag.
Anledningen till att jag har snöat in på just Mogi är att jag stötte på henne för en vecka sedan på mitt deltidsjobb i Maison du Danemark på Champs Elysées i Paris. Jag ansvarade för ett event med en glasögontillverkare som hade bjudit in journalister och modefolk och bloggare för att visa upp sina nya modeller. Just när eventet har stängt och alla glasögon packats ner i lådor och möbler bärs runt och dammsugare plockas fram kommer den svenska stjärnbloggerskan Mogi in genom dörren med sin pojkvän Johan. Arrangörerna gör sura miner bakom hennes rygg men ordnar snabbt upp ett litet bord där hon kan titta på ett par solglasögonmodeller. Servitören från cateringfirman häller upp ett halvt glas champagne ur en flaska han precis skulle städa undan (och kanske handlar hela den här texten om att jag egentligen är förbannad på Mogi för att hon drack upp den champagnen som jag brukar få, men det kvittar).
Så här beskriver Mogi själv den halvtimmen hon var där:
”Här är lite fler bilder från det underbara eventet jag och Johan var på igår på Champs Elysées. Dom visade upp höstkollektionerna utav solglasögon från bland annat Céline, Burberry, Dior, Gucci, Jimmy Choo. Det var fantastiskt att gå runt och prova de nya modellerna som kommer ut till hösten. De serverade välkyld Veuve Clicquot och underbart goda hors d’oeuvres genomgående under kvällen. Helt enkelt en alldeles perfekt tisdagskväll i Paris.”
Hors d’oeuvres betyder ungefär snittar. Man kan säga snittar så alla förstår. Eller så kan man säga hors d’oeuvres. Det är lite som man känner för. Jag betvivlar dessutom att hon åt några, eftersom maten redan plockats undan. Och som sagt, trots att Mogi endast var i lokalen cirka en halvtimme konstaterar hon att de serverades ”genomgående under kvällen”. Alltså hela tiden. Hela kvällen. Genomgående. Och tisdagskvällen var perfekt. Genomgående perfekt. I en halvtimme.
Det här handlar inte om att göra sig rolig på någons bekostnad. Visserligen vet jag inte riktigt vart jag sparkar, men det är fan inte neråt. Jag känner inte Mogi, eller Malin Richardson som hon heter, och hon är kanske skittrevlig. Jag tror inte det eftersom jag anser mig vara en hyfsad människokännare. Men hon kanske hade en dålig dag. Eller nä förresten. Den där tisdagen var ju genomgående perfekt.
Det här handlar om att det är första gången jag möter en bloggare (överhuvudtaget) som beskriver en verklighet som uppenbart är lögn. Eller fel. Eller bara sjukt jävla överdriven. Och självklart är jag inte överraskad. Så gör vi alla när vi berättar en anekdot för någon. Eller skriver en status på Facebook. Man lägger till. Spetsar. Kryddar. Sexar till det lite, som vi brukar säga. Men inte så här. Inte så förbannat desperat. Och jag undrar såklart; är det så här det funkar?
Mogis pojkvän Johan var däremot en trevlig prick. Ja herrejävlar. Han berättade om Mogis kundkrets och namedroppade först det ena märket efter det andra men log lite när jag inte fattade nånting och sa sen tyst så ingen hörde det att det gjorde inte han heller. Och det gulligaste av allt, han var från Trelleborg och pratade skånska med mig men så fort Mogi närmade sig gled han över till nån form av rikssvenska. Åhhh. Dom har inte varit ihop så länge och han skäms lite över att han är från Skåne. Bonnigt liksom. Dessutom blev han (nästan) imponerad när han fick reda på att det var jag som hade skrivit Starke Man. Men när han lite uppspelt skulle berätta det för Mogi så skakar hon bara på huvudet och säger att ”det var nog före min tid”. Stackaren. Han som äntligen hade en liten anekdot som han ville dela med sig av. Att han stod och pratade med manusförfattaren till en TV-serie som han tyckte om på en terrass på Champs Elysées. Så sjukt liksom. Och så var det före hennes tid. År 2010. Synd.
Tänkte avsluta med ett citat från Mogi som blivit lite av mitt motto i livet.
”Det är så viktigt för mig, jag vill aldrig känna mig ‘nöjd’ med min stil, jag vill hela tiden testa nytt och det är just den lågan som får mig att hela tiden utvecklas. Det är precis det jag älskar med mode. Att det låter en uttrycka sig utan att man ens behöver öppna munnen.”
Tjena hej.
Teater
Klockan är halv elva en lördag förmiddag. Jag är bakis och går på barnteater med ungar och fru. Det är en sjuk tillställning. Och kanske borde jag ha fattat, all barnteater är sjuk. Om du är en vuxen människa som vet vad barn vill ha är du antingen utvecklingsstörd eller galen. Det går inte att veta vad barn vill ha. Det är omöjligt.
Det är en tjej i min ålder med lesbian haircut och en liten tjockiskille med hästsvans. Dom är barfota och pratar franska. Say no more.
Dom berättar och sjunger och dansar om vartannat. Barnen på golvet framför dem tittar storögt, följer med i minsta rörelse. Dom älskar det. Sagan är en moralkaka om att inte gapa efter mycket för då mister du… livet. I det här fallet. Dramaturgiskt funkar det inte alls. Det är en uppbyggnad på tjugo minuter som dom dödar på tre sekunder. Jag blir illa berörd. Rent konstnärligt. Men även av den hårige tjockisens mysiga attityd och den lesbiga haircutens intensiva skådespel. ”Barn! Titta på mig! Hahalalala! Älska mig! Hallå! Titta! Allihop! Hahaha! Lalalala!”
Och barnen tittar och dom älskar och vi klappar i händerna och störig ungjävel går upp och spontandansar mitt på golvet och alla är glada och frid och fröjd och halleluja.
Min treåring, som av nån anledning (antagligen för att han är sjukt intelligent) länge varit rädd för teaterföreställningar av alla de slag (och jag lovar, har man en fru som jobbar med barnteater så har man testat en och annan föreställning), lutar sig fram mot mitt öra och viskar ”pappa, vet du, jag är inte rädd”. Jag tar hans hand och kramar den hårt, mumlar ”nä, men det är jag.”
Johan
Johan var som vilken trettiofemåring som helst. Han jobbade som projektledare måndag till torsdag, var pappaledig med sin son Arvid på fredagar, tränade badminton en gång i veckan och yoga en, extraknäckte som DJ (eller vände skivor) en gång i månaden, lagade invecklad mat till sina vänner nästan varje lördag och hade en sambo som hette Moa.
Johan bodde i en bostadsrätt med tre rum, lyssnade på allt möjligt men helst sånt som ingen annan hört talas om, nostalgiälskade Thåström och New Order, tyckte Knausgård var modig, Louis CK rolig, invandrare intressanta och kommunister äckliga.
Han var uttalad feminist, höll på ett mindre lag i Premier League och hävdade att han gjort det sen 1987, bryggde sitt eget öl tillsammans med en jobbarkompis, skrev dagligen inlägg på bloggen Riktigtkaffe.se, prenumererade på Filter och Offside, hade skägg och rakat huvud, snusade Göteborgs rapé och smygrunkade till porr på datorn när Moa gått och lagt sig.
Johan gillade inte araber, gav presenter till Arvid som han själv ville ha, försökte ge en bild av sig själv som händig, feströkte ibland, använde ofta uttrycket ”det går hem i stugorna” som något nedsättande, tyckte vegetarianer var konstiga, Fredrik Lindström jävligt kunnig och Tuva Novotny naturligt vacker.
Han hade komplex för sin mage.
Han gillade foto.
Han hade varit otrogen åtta gånger de senaste två åren.
Han var inte rasist men…
New York var så sjukt avslappnat.
Miljön viktig.
Livspusslet.
Pannacotta.
Och HBO.
Idag bor Johan bl a i Stockholm, Göteborg, Malmö, Lund, Västerås och Uppsala. Han har precis skilt sig från Moa eftersom hon inte ”såg” honom. Arvid spenderar exakt halva tiden var hos föräldrarna på ett sätt som är ytterst stressigt för honom men ”bäst för alla inblandade.” Johan jobbar mycket och det är ju bra. Pengar rullar in som de ska. I sommar har han hyrt ett hus med några stökiga vänner i Toscana. Det blir både mysigt och galet. Sen ska han och Arvid hänga en vecka hos Johans föräldrar i Växjö. Lantligt.
Trött
Jag är så jävla trött. Jag är så trött så jag inte vet vad jag heter. Så trött att jag börjar bli trött på att hela tiden nämna att jag är trött på att vara trött.
Om det nu skulle vara så att Fransyskan blir gravid igen (det kanske låter egendomligt men det är faktiskt en situation som jag löjeväckande lite kan styra) så kommer jag antagligen att avlida i ren trötthet. Inte på nått dramatiskt sätt. Inte krampanfall eller trilla ut från en balkong. Det kommer vara tröttrelaterat och ett ofantligt tröttsamt skådespel. Inget att betala pengar för. Ingen show eller ”spectacle” som man säger här i Frankrike. Bara ett långsamt, slowmotion-segnande ner på golvet. Trött.
Och jag kommer bli en trött pappa. Inte sådär pensionärstrött ”åhh, jag orkar inte gå i trappor eller spela fotboll eller stå upp när jag kissar.” Utan mer ”åhh, jag orkar inte.” Typ. Varför inte? För att jag är trött. Lägg av.
Men det är egentligen inget nytt fenomen. Jag ser på foton från en jul för två år sedan. Vi är hemma hos kusinen. Vi dansar och sjunger och äter och dricker och skrattar och är trötta. Jättetrötta. Jag ser det i ögonen. Vi är så jävla trötta. Det är nästan jobbigt och jag lider på ett lite äckelmysigt sätt. Vi brukade klä upp oss. Slips och skjorta och klänningar och skor. Inomhus. Jag vet. Det var helt sjukt. Sen hände det något. Vi blev trötta. På fotona har vi inte slips och klänningar. Det är jeans och nån jävla t-shirt med bajs och äppelpuré på. Och tofflor. Inte skor. Och flickornas hår är tovigt och torftigt. Och jag och kusinen har inget hår alls. Åhh helvete vad trötta vi är. Och så skriker en unge och en annan vill ha nått annat och tredje är bara dum i huvudet. Och så håller det på. Hela jävla julen. Och vi är så trötta.
Problemet är att det blir värre. Och det finns ingenting jag kan ändra i mitt liv för att jag skall sluta vara trött. Eller det är klart att det finns om man räknar in mat och alkohol och tobak och motion och andra bögiga restrektioner. Men alltså det finns inget som jag på riktigt kan ändra utan att förlora all form av självkänsla. Det kommer vara så här. Ständigt lite tröttare varje dag. Tills det en dag tar slut. Antagligen i sömnen. Antagligen sjukt trött.
Det sista andetaget
Tre gånger har jag sett döden. Tre gånger. Inte i vitögat eller nån annan jävla metafor. Jag har sett den. Där. Exakt och då. Det sista andetaget. Hört det. Pressandet. Av luft. Liv. Det allra sista. In… och så ut. Phu. Färdig. Och sen; tystnaden. Den ofantliga tystnaden.
Och det blir inte tystare än så. Aldrig tystare än ett sista andetag. Det blir aldrig mer slut. Men jag vill inte säga att hon är borta. Jag gillar inte när du säger så. För hon är inte borta. Hon ligger där mitt framför mig. Hon är fortfarande varm. Hon är fortfarande vacker. Hon är fortfarande här. Jag gillar inte när du säger så.
Men jag kan inte längre höra hennes andetag. Och jag kan inte längre möta hennes blick. Jag kan inte längre känna hennes rörelser i min hand. Och på så sätt är hon borta. Som en annan jävla metafor.
Jag tänker inte på döden särskilt ofta. Det är inte min grej. Jag tänker fruktansvärt lite på saker som är dåliga, vilket jag normalt anser att döden är. Men jag tänker på döden. Bara inte särskilt ofta. Och jag vet inte varför jag började tänka på den just idag. Just nu. En fredag. Kanske ser jag för många pensionärer på konstutställningen. För många eskimåer. Jag vet inte. Men helt plötsligt är den där. Tanken på döden. Döööden.
De tre gånger jag sett döden är med min farfar, farmor och min fars fru. Två naturliga händelser och en overklig. Det var hon som var där framför mig. Min fars fru. Dryga femtio år. Dryga trettio år för tidigt. Det var hon som fortfarande var varm. Fortfarande vacker. Och jag minns det som igår.
Jag minns att jag pratade med mina söner om det här för ett tag sedan. Vi hälsade på min far i Småland och besökte kyrkogården. Jag berättade vem hon var och att de faktiskt träffats men de var för små för att komma ihåg. Sen kommer frågan. Den oundvikliga.
Var är hon nu?
Och man vill säga att det är slut när det är slut. Inte tjafsa om himlen och jorden och änglar och annat skit. Man vill säga att enough is enough. Vi har bara ett liv och det gäller att ta vara på det. Man vill säga att hon inte finns. Att hon är borta. Men allt man säger är att hon är död. Och hoppas på att det inte kommer fler frågor. För vad fan ska man säga? Det finns väl nån pedagogisk manual nånstans. Klart att det gör. Det gör det alltid. Om alla situationer och alla händelser när det gäller barn.
Men det kommer inte fler frågor. Och istället utvecklar jag. Säger att hon blev jättesjuk och läkarna kunde inte göra något, hur mycket de än försökte. Men den store sonen har en annan teori. Han säger att hon körde snabbt med en bil och hade inget bälte och sen trillade hon och det kom blod och wops så var hon död. Jag tänker att det där med bilbältet har fastnat i alla fall. Alltid nått. Den lille säger ingenting. Han vill bara få det bekräftat att hon faktiskt ligger där under marken. I jorden. Alldeles själv. Och vad fan ska man säga?
Ett par dagar senare kommer även Fransyskan upp till Småland och en eftermiddag tar hon en promenad med den minste sonen. När hon kommer tillbaks berättar hon att de inte hann mer än ut på gatan förrän han tog hennes hand och visade vägen de dryga femhundra meterna bort till kyrkogården. Han visste exakt var graven låg och hon berättar hur han satte sig ner bredvid stenen. Fransyskan hade naturligtvis varit där förut men undrade pedagogiskt vad de gjorde här, vid den konstiga stenen. Sonen säger att hon ligger här. Min fars fru. Precis här. Alldeles ensam. I jorden. Och när vi ändå är på väg till lekplatsen kan vi ju gå förbi och säga hej.
Som sagt. Jag tänker inte mycket på döden. Den finns där ändå. När man får barn handlar tankarna snarare om vad fan man ska säga. Och det finns väl antagligen en manual. Men en sak är säkert. Det finns ingenting skrivet som kan beskriva den känslan eller ge svar på hur man skall förhålla sig till det exakta ögonblicket. Just då. Precis där. Vid det sista andetaget.
Pressandet. Av luft. Liv. Det allra sista. In… och så ut. Phu. Färdig. Och sen; tystnaden. Den ofantliga tystnaden.
Håglösheten
Jag sitter och vaktar en utställning om Grönland på Champs-Elysées. En del måste göra det. Så är det bra. Andra jobbar på Wallmart i Jacksonville eller knåpar ihop en atombomb i Nordkorea. Jag sitter vid ett skrivbord i Paris med min dator och säger ”bonjour” till gamla damer och stirrar på en sälpung upphängd i en fiskelina i taket. Men det finns andra saker att titta på också. Bland annat har en grönländsk fotograf tagit foton av hela befolkningen i staden Ittoqqortooriit på den grönländska ostkusten. Svartvita porträttbilder. Skitfina. Men det är inte det som är det sjuka. Att man tar bilder på invånarna i en hel stad. Allihop. Det är att det finns folk som väljer att bo däruppe. I Ittoqqor-fucking-tooriit.
Ni fattar inte. Vi snackar inte om att flytta ut på Österlen nu. Eller ”dra upp till Norrland och bara skita i allt”. Vi snackar nordöstra Grönland. Det är så jävla far out att man nästan kräks. Närmsta grannbyn heter Tasiilaq och ligger 80 mil söderut. 80 mil. ”Farsan, jag träffade en tjej på snödiscot igår. Vi tänkte gå ut och fika. Kan du skjutsa mig?” Nähä.
Det bor 450 personer i Ittoqqortooriit. Många av dem är barn. På Grönland är 30% av invånarna under 18 år. Jag tänker att sammanhållningen måste bli stor. Alla känner alla och allt det där. Men också att utsattheten måste bli så förgörande om man är lite annorlunda. ”I’m the only gay eskimo” som någon sjöng. Kan inte vara så kul.
Och jag kollar på en film där de sitter på huk med håglösa ansikten och äter rått kött från nått jävla djur. Helt ärligt. De verkar inte ens tro på det själva. Man får inte direkt känslan av att ”vi har det bra här. Just det här livet är jag nöjd med. Verkligen. Asnöjd. Trivs skitbra. Gör jag faktiskt.” Och även om de nu känner det så når det inte riktigt fram. Det är aldrig en skitbra stämning. Vare sig jag kollar på eskimåer eller andra folkgrupper som bor isolerade långt ut åt helvete så framgår aldrig känslan av att ”fan vad jag har det bra här”. Det är mest jobbigt. En kamp. Inte fest.
Så nu har jag sagt det. Mitt lilla imperalistsvin. För det är såna saker man tänker på när man sitter ensam vid ett skrivbord på Champs-Elysées och får frågor från franska överklasskärringar som undrar om det är långt från Kastrup till centrala Köpenhamn. Och jag svarar att det finns metro. Elle buss. Eller taxi. Och kärringen frågar en gång till om det är långt. Hon vill veta i tid. För det verkar viktigt. Som om hon är den enda pensionärsjäveln i hela världen som inte har tid. Och jag tänker att hon hade inte klarat sig länge i Ittoqqortooriit. Dom hade klubbat henne direkt. Så tänker jag. Och ätit henne rå. Håglöst.
Essen bitte
Nu hände det igen. Igår på en italiensk restaurang i Kreuzberg i Berlin. Med världens godaste Calzone. Dessutom. Man tvingas sätta sig ner bredvid nån tysk jävla hipschterfamilj med tokfula ariska barn med termobyxor och snormustasch. Alltså barnen hade det. Jag hade jeans och vanlig mustasch. Hur som helst så har jag sagt det förr och säger det igen:
gå för i helvete inte ut och ät med dina barn
Du har ingen rätt att gå på restaurang när du är småbarnsförälder. Det står inte i några stadgar eller konventioner nånstans i hela världen. Vissa saker förändras i livet. Du bryter benet. Du skiljer dig. Du förlorar jobbet. Du skaffar barn. Deal with it. Det innebär INTE att du har rätt till att motionera, ha sex, åka på semester eller för den delen gå ut och käka i samma utsträckning som tidigare. Det går inte. Du får inte. Du ska inte. Och så är det med det. Din tid kommer. Benet läker, du hittar en ny kärlek och nytt jobb, barnen blir äldre och kan uppskatta en bok eller fattar en tillsägning. Men du har ingen rättighet att fika med din jävla barnvagn eller äta pizza med din tyske son från helvetet! Det funkar inte så! Vi kan inte ha det så här!
Jag kom med mina vänner Ewa och Jeuno på en ny strategi idag. Vi råkade i samma veva som naziungarna kastade en burk kritor genom rummet hamna i en diskussion om fistfucking till en TV-serie som vi jobbar med. Kändes emellanåt en smula egendomligt när jag tittade ner på den halvätna Calzonen men det är sånt som händer. Man kan inte alltid välja samtalsämne. Eller vänner heller för den delen.
Hur som helst så kom vi på att om dessa till synes arroganta småbarnföräldrar bara fortsätter gulla med sina ungar utan att bry sig om sina bordsgrannar så kan väl vi prata om vad vi vill. Högt och tydligt. Sex. Kön. Obsceniteter. Rasbiologi. Lemlästade husdjur. Föräldrar i bilolyckor. Und so weiter. Testa nästa gång det inträffar. Höj rösten. Utveckla en invecklad homoerotisk sexorgie. Prata om döden. Slutet. För alla. Pedofiler. Lars von Trier.
Tyvärr sprack hela experimentet eftersom vi befann oss i Berlin. Jag menar, vad fan skulle jag kunna komma med för obscena tyska ord?
Knullen. Typ.
Men tanken fanns där. Och snart även verkligheten i en svensk stad nära dig.
Grüß gott!
Bögigt
Jag tänkte skriva nått om att vara bögig. Och sen tänkte jag visa ett klipp med Louis CK där han pratar om samma sak. Men skriva är en sak och länka youtube-klipp är en annan. Har fått en lathund av Plaza för att kunna bryta igenom teknikbarriärer men plötsligt känner jag mig som farsan när han sitter framför datorn och skall boka en SJ-biljett. ”MEN DET FUNKAR JU INTE! DET ÄR FÖR FAN INTE KLOKT! KOLLA! NU HAR ALLT FÖRSVUNNIT! VA! SKA JAG BEHÖVA BOKA OM HELA SKITEN NU?! DET ÄR JU HELT OTROLIGT! ANDREAS! KOM HIT! KOLLA!”
Så jag skriver istället.
Jag använder ett ordförråd som enligt vissa skulle uppfattas som stötande emellanåt. På svenska dock. Inte på franska. Där är jag fin.
Ett ord jag ofta använder är ”bögigt”. Och när jag säger bögigt så menar jag ju inget som har men bögar att göra. Det borde alla förstå. Men om så inte är fallet hoppas jag vi har suddat ut alla frågetecken efter det här lilla inlägget.
Bögighet handlar inte om sexuell läggning eller fjollighet eller homosexualitet överhuvudtaget. Vad som helst kan vara bögigt. Bögar är tvärtom sällan bögiga. Bögigt är töntigt, mesigt och… irriterande på samma gång. Men bögar, jag menar hur många töntiga bögar känner du? Nä, precis. Bögar är sällan töntiga. Tvärtom är de ganska ofta helt rätt när det gäller mode och konst och kultur och… dock inte musik. Där är faktiskt bögar bögiga. Det är sant. Men när det gäller det andra så är bögar nästan aldrig bögiga.
Folk som är bögiga är till exempel; män över femtio, folk som klagar i allmänhet och japaner som använder munskydd. Och fransmän och såna där kaffekoppar med små öron som ingen över fem år kan få in fingret i. Dom är bögiga.
Apropå detta så tänkte jag häromdagen att hundar, dom har ju extremt effektiva muskler i ändtarmsöppningen. Och det är ju inte för att dom inte kan som dom inte torkar sig. Det är ju för att dom inte behöver det. Och då undrar man såklart - eller det kanske inte ni gör men jag gör det i alla fall - om det är så att vi människor torkar oss i röven bara för att vi kan? Känns det inte lite onödigt? Varför fick vi inte såna där avknipsarrövhål som hundarna? Och hur står det till med andra djur? Kan man ha en nyskiten apa i en soffa utan att det blir fläckar? Kommentarer (helst från Jonas Wahlström från Skansen) mottages gärna.
Och om ni fortfarande inte har förstått hela bögighetsgrejen så hoppa in på Youtube och sök ”Louis CK + faggot”. Det är typ så jag menar.
Äcklet
Man tror att ens barn är någorlunda rena och fräscha. Eller så vill man bara hoppas på det. Alltså när det handlar om nått sorts normalläge. Dom är inte förkylda, har inte lekt i sandlådan, varit på toaletten eller målat. Inget sånt. Bara helt vardagligt lekt med bilar på ett parkettgolv alternativt tittat på en film. I en soffa. En ren soffa.
Och så frågar barnet om han får låna ens mobil för att spela och man säger att det får han. En liten stund. Och när en liten stund har gått tar man tillbaks mobilen och kan inte se vad som finns därunder. Ytan. Som om någon har tvättat händerna med olivolja och sen stoppat upp i världens snorkråkstätaste näsa och bara sprayat skärmjäveln.
Så ser det ut. Varje gång. Och man blir alltid lika förvånad.
Konsekvensen
Det som stör mig kanske allra mest med barn det är att de är så jävla dåliga på konsekvenstänkande. Dom kan ju för fan överhuvudtaget inte se framåt. Om jag säger till min son att han skall ta på sig skorna för att vi skall gå ut i parken och äta glass så skiter han fullständigt i det. Han vill inte ta på sig skorna. ”Men vi skall ju äta glass”, säger jag. Funkar inte. Han tar inte in det. Och det är ju inte ett aslångt konsekvenstänkande, typ ”om du inte sköter dina läxor så innebär det att du gör dåligt ifrån dig på proven och i sin tur får dåliga betyg vilket leder till att du inte får jobb och du börjar knarka och supa och blir hemlös och sen dör du”. Jag menar, det är ju jättemånga olika led som skall beaktas och det kan ju vara svårt när man är ett barn. Men ta på skorna – äta glass. Det är för fan två led. Eller kanske till och med ett. Jag vet inte hur man räknar. Skit i det.
Och vad händer. Jo, man springer ifatt barnet, drar ner det på hallgolvet, trycker på skojäveln på foten - och det är ju både en och två gånger som man har tänkt att ”shit, nu krossade jag hela jävla trampdynan på honom”, alternativt att man hör ett ljud från hälsenan som man aldrig tidigare hört och hela foten känns helt slapp och lealös. Och när skorna är på så lyfter man upp ungen, slänger ner honom i vagnen, sätter på fyrpunktsbältet och plötsligt står man där. Svettigare än en nyknullad Thorsten Flink. Så tar man ungen som fortfarande kränger och tuggar fradga, går ut i parken – och köper en glass. För sån är man ju. Och jag tror inte på att straffa. Jag tror på att växa upp. Typ.
Och jag tänker att det är intressant om man skulle applicera hela det här beteendet på en vuxen människa som helt plötsligt inte vill göra något.
”Ja men för fan Mats, ta på dig skorna nu så vi kan gå ut och dricka öl”.
”Nä, jag vill inte.”
”Snälla, du får femhundra spänn. Kom igen”.
Jag tror femhundra spänn är ungefär vad en glass är värd för ett barn. Jag menar, det är en bit mat och några öl ute, roligare än så blir det inte för en unge. Att äta en glass.
Och Mats bara:
”Jag kommer aldrig ta på mig skorna”.
Och han fattar inte att han skall få femhundra spänn. För man har inte pengarna i handen. Man saknar kontanter. Det går liksom inte att visa. ”Pengar”, försöker man och klirrar med ett par mynt som man hittat i jackfickan.
Men det handlar inte om pengar. Mats behöver femhundra spänn. Det är inte det. Han har fått kicken från jobbet. Ligger i skilsmässa. Skulder. Det handlar om skorna. Och den jävla idioten vägrar. Så man hoppar på honom. Fyra vuxna människor håller i honom i ben och armar, man trycker på skorna, bär ut honom till en väntande taxi, slänger in honom i baksätet och spänner fast honom med säkerhetsbältet. Iväg till närmsta bankomat, springer tillbaks till den väntande taxin där Mats fortfarande skriker och vevar med armarna och en av vännerna ger en den där snälla-kan-jag-inte-bara-få-döda-honom-blicken. Så tar man upp plånboken, ger honom en femhundring och Mats tystnar på en halv sekund, tar den och stoppar ner den i fickan. Börjar vissla. Glatt. Som om ingenting hänt. Som om det var vi som hade ett problem. Inte han. Och han frågar vart vi ska gå. Typ.
Kidsen
Tog en öl (åtta) med en gammal vän för ett par dagar sen. Vi hade inte pratat på flera år och det var fint. Så som det skall vara. Sen kom det två tjugoåriga tjejer och satte sig vid vårt bord. Det var inte lika fint. Jag förstod ganska snabbt att de kände varandra. Vännen och tjejerna. Dom hade sett på Facebook att vi var där och kom förbi. Så kan det bli. När man berättar var man är. Och så pratade vi och skrattade och drack och ämnet handlade mycket om bajs och sex. Så kan det bli. Och det var i det stora hela väldigt roligt. Men så kom den där känslan krypande. Den där om att det här har jag pratat om förut men för femton år sedan. Ämnen som på sin gräns (även på fyllan) var intressanta för femton år sedan blir synnerligen ointressanta idag. Där sker ingen utveckling. Tjugoåringar idag är inte med om konstigare saker än vad jag var. Om vi fokuserar på mitt liv i synnerhet så vågar jag påstå att det snarare är tvärtom. Det hände saker när jag var tjugo som gör att jag dagligen tackar gudarna för att mobiltelefonen ännu inte var uppfunnen. Men hursomhelst. Där satt vi och jag började sakta men säkert att förvandla känslan av ”blablabla” till känslan av ”jag avlider här och nu”. Inte bara av uttråkighet, men också av stress eftersom jag var på besök i staden över kvällen och så gärna ville fortsätta prata med min vän. Själv. Ensam. I all oändlighet.
Efter ett par timmar av nervösa skrattanfall och konstant cigarettbolmande och femton ”vad betyder det?” när man drog en referens som handlade om vad fan som helst som inträffat innan 2000-talet lämnade tjejerna slutligen oss och min vän undrade vad det var för fel på mig. Jag är uppenbarligen inte särkilt bra på att dölja mina känslor. Det har jag nästan aldrig varit. Vare sig de gäller de bra eller de dåliga känslorna. Det är lite dumt ibland. Men också ärligt, och jag tror faktiskt att det har blivit värre med åldern. Om tjugo år kommer jag vara sjukt ärlig. Det kommer att bli jobbigt för de som fortfarande orkar befinna sig i min omgivning då. Om fyrtio år blir det ännu roligare. Då kryddar man med lite Alzheimers och blir helt galen. Shit. Vilken jävla cirkus.
Jag förklarade för min vän hur jag kände. Att jag blir stressad av att prata med barn när jag dricker öl. Jag brukar inte göra det. Prata med barn alltså. Allra minst andras barn. Och allra minst när jag dricker öl. Han menade att jag var otrevlig och inte visste nånting om de här tjejerna. Dom kanske var jätteintressanta. Apparently not, sa jag. Och då sa han det. Det där som kändes i hjärtat. Rakt in. ”Nu vet du hur jag känner mig när jag pratar med småbarnsföräldrar.” Ouch. Damnt it. Inte den. Det gjorde ont. Han menade att de ofta är lika ointressanta. Att de, vilket ju måste vara ännu värre, inte bara refererar till saker som känns omogna och gjorda och passé – utan helt plötsligt börjar prata om saker som man inte känner till och absolut inte någonsin ens varit i närheten av att vara med om. Som föräldrapenning. Tröttheten. Skriken. Lekplatserna. Det kan du ingenting om när du inte har barn. Och du vill inte veta heller.
Det blev trots allt en liten ”eyeopener” som de säger i Tyskland. Det finns ointressanta människor överallt. Kolla hon Mogi till exempel. Hon… Nä. Skojar bara. Men ändå. Tänk om hon hade varit småbarnsförälder. Också liksom. Herrejävlar. Utvecklingsstört. Alltså nu sa jag inte att hon var utvecklingsstörd. Igen. Det får man inte.
Mongo.
Kräm de la kräm
Fransyskan hade lagt en sån där provpåse med nån kräm på mitt skrivbord. Antagligen av misstag eftersom det var en Estè Lauder ”Stay-in-place Makeup”. Då undrar jag så här; är det ofta som make up inte stayar in place liksom? Betyder det att man sätter lite ögonskugga på morgonen som framåt lunch ligger och skräpar nånstans under öronen? ”Sorry, jag måste gå på toaletten och fixa läppstiftshelvetet som har lagt sig som en rödgeggig lökring runt naveln. Har kladdat ihop fullständigt med min nya vita topp.” ”Åh, jag vet. Jobbigt. Igår målade jag på kajal innan jobbet och när jag kom hem igen hade jag två små Hitlermustascher ovanför bröstvårtorna.”
Fulbebis
Mina vänner fick för en tid sedan en fulbebis. Även om de är fransmän kan jag på grund av google fucking translate inte säga när de fick sin bebis. Det vore att avslöja för mycket. Men det var ett tag sedan. Och det är tur att jag har många franska vänner med bebisar om man säger så. Ingen nämnd, ingen utklämd.
Jag pratade med en annan vän (som också nyss har fått barn, men dessbättre inte en fulbebis) om huruvida det är möjligt att faktiskt förstå, som förälder, att man fått en fulbebis. Går det att överhuvudtaget ta in? Min vän hävdar att det visst går. Det gäller bara att lägga en hel del åt sidan (som t ex känslor) och ta fram sitt logiska, kritiska tänkande. "Ser den här ungen konstig ut?" - Ja.
Men att man som nybliven mor och far kan sitta och säga; "Är han inte bara fööör söt?", när du själv vill säga; "Är han inte bara fööör lik en äcklig senil gammal gubbe med asstort huvud och ett ansikte som får den göteborgske socialdemokraten Göran Johansson att se ut som en modell för hudkräm?" - är för mig egendomligt. Och väldigt intressant.
Senare i livet, låt oss säga i tolv-tretton årsåldern, är det uppenbart att en del ungar är söta, och andra... mindre söta. Frågan är då; vet föräldrarna med de mindre söta barnen om att deras barn är mindre söta? Och självklart pratar vi om enbart utseende nu. Det bildligt sköna. Det estetiska. Inget annat. Jag menar, ta Snor-Ola i min klass på högstadiet till exempel; liten, Carl Bildt-frisyr, gigantisk tandställning, flaskbottenglasögon, puckelrygg!, stora problem med såväl saliv- som snorflöde (därav namnet), sjukt stora fötter... Ja, det där är vad jag kan komma på just nu.
Hur tänkte hans föräldrar? Förhoppningsvis; "Ok, Ola är kanske inte snyggast i klassen men för oss världens bästa unge." Men om de i själva verket tänkte; "Nä, vaddå? Ola ser väl ut precis som alla andra?" - så ser jag ett problem. Men så kan det väl ändå inte ha varit?
Att mina vänner med fulbebisen dessutom ständigt påpekar hur söt deras bebis är kan ha flera anledningar. Eller i varje fall tre:
1. Dom är nyblivna stolta föräldrar som av ren kärlek blivit blinda.
2. Dom tycker verkligen att ungen är söt (vilket är tämligen osannolikt eftersom såväl mamman som pappan normalt sätt har väldigt bra smak när det gäller kläder och möbler och annat).
3. Dom ljuger (och vet om att ungen är ful, men försöker desperat att övertyga alla andra).
Jag vill tillägga i protokollet att dessa tankar inte enbart förefaller spinna runt i skallen hos det manliga könet. Även min fru har yttrat, och jag citerar; ”den ungen ser ju för fan helt störd ut”.
P.S. Självklart var mina barn sjukt söta som bebisar. Och är fortfarande. D.S.
Roskilde
Vet inte varför jag kom att tänka på det just idag. Kanske var det bara för att jag såg två skandinaviska tonårsjävlar på metron med Fjällrävenryggsäckar. Jag vet inte. Men jag tänkte på Roskilde.
Senast jag var där var 2007. Det är drygt fem år sedan. Jag var där i två dagar. Klarade inte mer. Och det var inte vädrets fel. Det var spriten. Måste ha varit nån som la alkohol i min öl. Och då var det ändå två dagars gratis öldrickande och matspisande och skjuts hem till Malmö på natten och dit igen på morgonen. Gummistövlar och regnkläder. Halsduk. Öronproppar. Perfekta förutsättningar. Ändå orkar man bara två dagar.
Jag vet att jag en gång var där, på samma nivå. Jag sprang omkring på Hultsfred och Roskilde endast iklädd ett par slitna jeans (alltså endast) och söp konstant från morgon till kväll i sju dagar. Kunde inte stava till bakfylla. Nu undviker jag bar överkropp till och med vid sängdags - som om jag vore med i en amerikansk romantisk komedi - bara för att inte chocka mig själv och min omgivning. Det man inte ser finns inte. "Jag blundar, därför är jag smal", som en känd filosof sa.
Och bakfyllan. Den är... överväldigande. Fyllan behövs dock om man är i min ålder och åker på Roskilde. Även för fem år sedan. Dels för att hålla humöret på topp med tanke på vädret, men framför allt för att hålla humöret på topp med tanke på alla tonåringar. Aldrig har väl en människa fått ut så lite av så många under så kort tid.
Tonåringar är dumma i huvudet. Alltså på riktigt. Hela tiden. Det är ett stort problem.
Ibland drömmer jag mardrömmar om att jag vaknar upp i en värld befolkad av enbart ordföranden för olika ungdomspartier. Det är nästan ogripbart.
Samtidigt känns ju picknickkorg och Per Gessle ännu längre bort. Och då förstår jag plötsligt varför det blir som det blir om man inte bor i en storstad. Att man automatiskt går över till picknickkorgen nånstans mellan tjugo och trettio - inte för att man kanske vill men för att man måste. För att man dör den plågsamma "lyssna-på-tonåringar-prata-om-ointressanta-saker-döden" om man fortsätter gå på Hultsfred eller Roskilde, och att det enda kulturutbud som då återstår är jazzmusik i Glasriket eller julkonsert med… typ vem som helst.
Jag bor i Paris. Jag kan stilla min hunger på all kultur som existerar. Typ. Inte för att jag gör det så ofta, men jag kan. Och ibland räcker det endast med vetskapen om att det är möjligt. ”Jaha, skall jag gå på den där superintressanta fotoutställningen som alla pratar om eller? Nä (alltså efter två sekunders betänketid), men jag kan. Om jag vill.” Skönt.
En annan sak som är rolig med till exempel Roskilde är att det faktiskt är en stad som existerar fullt ut förutom att de tillhandahåller med Skandinaviens största musikfestival. Alltså att där finns universitet och vanliga affärer och simhall och folk som bor där året runt. Sjukt. Min danske vän Jesper sa förra veckan (läs uuugen) att han skulle fira nyår i Roskilde med sina polare. ”Jaja. Skitkul”, sa jag. ”Allvarligt. Vad ska du göra?”
Det är med vissa platser som men vissa personer. Som om Johnny Depp skulle ha hemorrojder. Det är liksom nästan otänkbart eftersom vi inte förknippar honom med det. Eller det finns det säkert folk som gör men inte gemene man. Om man säger så.
Nu får ni ursäkta. Ska bara gå ner på gatan och sätta mig i bilen och lyssna på Carola. I bar överkropp. Det är ju snart jul.
Sexet
Det är nått konstigt i det här med sex. Och det är så lätt att säga att vi har olika förhållningssätt vi män och kvinnor och lika lätt att säga att vi inte har det. Men det är liksom inte det som det här skall handla om. Eller jo, lite. Men inte generellt. Alltså inga maktstrukturer eller normkritiska utläggningar. Bara en situation. Mellan mig och min fru. Basta. Alltså inte verbet basta. I en bastu. Det har jag ingen anledning att prata om. Eller jo, förresten. Jag hade sex i en bastu en gång. Efter en middag. Och en flaska vin. Och ett par öl. Och sen vaknade jag upp i en dusch med en kvinna som petade på mig med foten. Det var konstigt.
Vad jag ville säga är att sex är så fruktansvärt paradoxalt. Det finns ingenting annat här i världen, oavsett kultur, religion, väder eller vind som är så pinsamt, härligt, äckligt, hemskt och alldeles underbart. Beroende på hur, vad och varför. Och vem. Kanske var också. Vad fan vet jag. Men ni fattar. Och vad har det här inlägget blivit; just another sexblog? Nä. Men jag måste utveckla en sak angående det här med sex. Det måste jag faktiskt. Jag är inte mer än människa. Och det här är inte mer än en blogg i en tjejtidning. Så det så.
Min fru Fransyskan säger en dag att hon spyr av bara tanken att ligga med en viss gemensam vän. När hon så frågar om inte jag gör detsamma av bara tanken att ligga med den gemensamme vännens fru borde jag såklart säga ja. Jo. Absolut. Självfallet. Men det gör jag inte. Istället säger jag att det skulle jag inte vilja. Och det skulle jag inte heller. Helt ärligt. Men så frågar hon om jag skulle kunna. Och det är något helt annat. Vilja och kunna. För när hon menar att hon inte kan menar jag att jag inte vill. Stor skillnad.
Och det är här hela vardagssexeriet blir så paradoxalt. Om vi leker med tanken att hon i slutändan faktiskt skulle ligga med den gemensamma vännen så ser hennes tankemönster ut ungefär så här:
1. Jag kan inte.
2. Ok, jag kan men jag vill inte.
3. Ok, jag vill men det går inte.
4. Ok, det går men vi borde inte.
5. Ok, vi gör det.
Om jag skulle genomgå ett liknande skulle det ut så ungefär så här:
1. Jag vill inte.
2. Ok, vi gör det.
Och det tycker jag är lite egendomligt. Det är bara det.
I’m not here
Mike Rosenberg alias Passenger kör ”Let her go” live i Amsterdam. Bara han, en akustisk gitarr och femtusen åskådare. Det är fantastiskt fint. Stämningsfullt. Vackert. Och först önskar jag att jag vore där och inte här, framför ett Youtube-klipp i en förort till Paris. För de som är där verkar liksom ha det så mysigt. Men så plötsligt ser jag publiken och inser att de också är här med mig, framför en dator i en förort nånstans. De är i alla fall inte där Mike är. Där är bara han och hans lilla akustiska gitarr.
Havet av öppna händer som sträcker sig i luften har de senaste åren förvandlats till ett hav av mobilskärmar. Små rektangulära vita ljus som skuttar runt över huvudet på publiken. Och det är ett faktum att många av de som ser Passenger just den kvällen faktiskt ser Passenger genom den lilla skärmen på mobilen, och that’s it. Scenen där han uppträder är uppskattningsvis tjugofem meter bred. En I-phone är knappt 6 centimeter.
I samma ögonblick som ett hundratal åskådare unisont skriker ut på Facebook; ”OMG! I’m at the concert with Passenger! It’s awesome!” (fast på holländska vilket antagligen låter sjukt konstig) står Mike Rosenberg ensam där i lokalen i Amsterdam bland femtusen människor. Helt själv. När han senare skall göra en cover på Paul Simons ”Sound och silence” ber han åskådarna att vara alldeles tysta.
Han borde istället ha bett dem vara där.
För vad händer när vi inte är där? Hur ser det ut när vi står framför nånting fantasiskt men är så fullständigt fulla av oss själva eller stressade av att föra informationen vidare att vi missar allt? Eller ännu värre, låter folk dö?
En eftermiddag när jag vaktar en konstutställning på Champs Elysées i Paris med enorma fotografier på 160x200 cm föreställandes magiska vinterlandskap i Danmark mitt under en fågeljakt, kommer två franska tonårstjejer in i lokalen. De hälsar på mig och ganska omgående får en av tjejerna syn på ett enormt fotografi på den stora väggen längst ner i lokalen. Hon går med bestämda steg fram till fotot. Ställer sig alldeles intill den mörka ytan i ena hörnet som utgör ett strandparti någonstans på Jylland. Det är nu uppenbart att det mörka partiet gör att han kan se sin egen spegelbild i fotografiet. Hon lutar sig fram mot glasytan och putar med läpparna innan hon snabbt fixar till håret. Sen vänder hon sig om och lämnar lokalen med sin väninna.
Där finns ett foto på nätet i en bildserie som heter ”parentfail” och således handlar om föräldrar som utsätter sina barn för sjuka saker. Självklart inget sexuellt men ni vet det gamla vanliga; mamman som poserar i enbart trosor framför datorn med en tvååring i soffan bakom henne eller fyraåringen som stolt visar upp sin nya (riktiga) pistol inför kameran. Men det slår i mina ögon inte på något sätt fotot där en nybliven mamma sitter och fingrar med en mobiltelefon på BB samtidigt som en sköterska står bredvid sängen och håller upp hennes bebis. Och mamman ser inte. För hon ”ska bara skicka ett sms”. Vänta. Håll henne där. Det tar två sekunder. Så. Nu är jag färdig. Vad var det nu? Ja, just det. Jag skulle se mitt barn. För första gången i mitt liv. Så var det. Vad härligt. Back to reality. Snap!
I december förra året trillar en man ner på spåret i New Yorks tunnelbana. Han har blivit puttad av en psykisk störd man. En fotograf från New York Post råkar befinna sig på perrongen och tar en serie förvånansvärt tydliga foton på mannen som kämpar med att ta sig upp innan han sekunderna senare krossas av tunnelbanetåget.
Jag har en vän som tog bort Facebook-appen på mobilen och plötsligt fick sitt liv tillbaks.
Kanske lite överdrivet. Men i alla fall. Vad var det han kände att han missade? Vad var det som gjorde att han tog till denna fullständigt drastiska åtgärd? Ta bort Facebook-appen? Alltså helt? Ahh, du menar att han för att det skulle bli lite mer omständigt och på så sätt skulle ”hindra” honom att gå in på Facebook tog bort appen så han nu var tvungen att gå in på nätet först och sen Facebook? Nä. Inte? Han tog bort det helt? Lovade sig själv att bara kolla Facebook på datorn? Hemma? Bara? Inte ens på… stan? Bussen? Nä. Shit.
Det han saknade var alla pausögonblick där vi tidigare reflekterade över våra liv. Då vi tog viktiga beslut. Gjorde plus- och minuslistor i huvudet. Eller bara fick en idé. Till nått litet. Eller kanske stort. Kanske livsavgörande. De spontana mötena på busshållplatsen. En hälsning. En flirt. Alla hundratals femminutare. Alla tusentals tvåminutare. För helt ärligt. När fan stod du två minuter rakt upp och ner och inte gjorde nått alls? Alltså ingenting?
Och angående flirten. Det måste finnas statistik på det. Att det offentliga flirtandet har minskat de senaste tio åren. Jag vill se ett underlag från Statistiska Centralbyrån. Nu.
Man brukar säga att det är viktigt för barn att ha det tråkigt. Det är ur de situationerna den spontana leken växer fram. De har inget att göra och tar upp en jävla pinne och plötsligt är den ett metspö eller ett lasersvärd eller fortfarande en pinne men nu en magisk sådan. Och jag ser på mina pojkar att om man låter dem vara utan nån direkt input i form av ljud eller bild så kommer först onekligen en tiominutersperiod av lätt frustration av att inte ha nånting att göra. Men sen. Magi. Ur ingenting. Förvandling. Det byggs och kläs ut. Förstörs och ändras. Tävlas och fuskas. Kramas och slåss. Men det viktigaste av allt; det skapas. Ur ingenting.
Man behöver inte vara nån Maria Fucking Montessori för att förstå att det är viktigt. Även för lite mer vuxna människor.
Jag skäms
Det kanske bara är åldern. Men det borde vara tvärtom. Det borde inte vara så här. Och jag kan inte längre blunda och låtsas som om ingenting händer. Jag ser det ju framför mina ögon. Nästan dagligen. På TV:n. På metron. På Facebook. På gatan. Och jag reagerar likadant. Varje gång.
Jag skäms.
Jag vet inte varför. Men jag skäms. För människor. För vad de säger och gör och tänker. Jag skäms för vaktmästaren i idrottshallen där sönerna tränar Capoeira. Han som skojar med alla mammor. Han som har lite för små mjukisbyxor så pungen delas och lägger sig som en hamburgare i grenen. Han som inte på något sätt är äcklig eller sliskig utan trevlig och inte alls sexuell i sin underton. Men det spelar ingen roll om övertonen är pedofil. Och det är synd om honom. Och jag skäms för att han inte valt en lite mer tillbakadragen inställning. Till mammorna. Och sin pung.
Jag skäms för Sverigedemokrater i allmänhet. För människor som inte vill utforska, förstå eller förlåta i synnerhet. För alla omöjliga krav, kränkta Svenssons och fan och hans mosters löjliga intressen.
Jag skäms för överklassen, medelklassen och högstadieklassen. För de naiva kidsen. För den arrogante hipstern.
Jag skäms för de som inte undrar hur det känns. För de som härmar och aldrig går främst. Jag skäms för sexismen, icke-konflikten, likgiltigheten.
Men mest av allt skäms jag för att jag bara skäms. För att jag inte förändrar. För att jag aldrig offrar, hjälper eller gör nån skillnad.
Smauländskan
Det börjar strax efter Osby. Sen blir det allt tydligare när jag närmar mig Älmhult. När jag lämnar Alvesta är det ett faktum. Så här ungefär:
”Hallao!”
”Hallao hallao. Jasså. Du e di i så di vau å hette lau!”
”Jau.”
”Jau jau. Å di si kom å fau hau?”
”Jau för faun. Ja kom å sau att di skau icke komme här å hålle pau.”
”Jau jau.”
Och så håller det på. Småländskan. I all evinnerlighet.
Missförstå mig inte. Jag pratar själv småländska. Jag får skriva det här lika mycket som svarta får säga the n-word. This is my people liksom. Men det låter ju ändå för jävligt.
Och det slår mig varje gång jag kommer hem. För det är fortfarande så det känns. Hem. Småland. Växjö. Rottne. Hem. För även om jag har dialekten kvar så rundas den lite i kanterna, den böjs till i vokalerna och vet inte riktigt var den skall hamna. Man skulle kunna säga att jag pratar en ”osäker” småländska. Inte med vilje. Det har bara blivit så efter femton år på andra ställen i världen. Men jag är stolt över att jag har kvar min dialekt. På nått sätt. Jag menar, jag flyttade ju inte till Stockholm och snackade rikssvenska efter en vecka som vissa andra. Och tog bort de där ”rrr”-en som vi har här. De där fina ”rrrrrr”-en.
Grrrr. Nä, inte Gdddd din jävla 08:a. Grrrr, sa jag.
En annan sak som slår mig när jag promenerar runt i samhället och säger grrr på ett korrekt och nästa lite erotiskt sätt är hur mycket det byggs och renoveras. Herrejävlar. Folk verkar ha panik med vad de skall göra med all denna tid som blir över. Dom bygger en uteplats och en förlängning på huset och sen en förlängning på det och så tak till dörren och en dör till taket och fönster på garaget och slutligen ett garage till.
”Men du har väl en inglasad altan?”
”Det är klart jag har en inglasad altan. Vad är det för jävla fråga? Vem har inte en inglasad altan?”
”Jaha. Men har du en som inte är inglasad då?”
”Näe, alltså jag…”
”Vafan är det du säger! Har du inte en altan som är inglasad och en som inte är inglasad?!”
”Alltså vi hade tänkt bygga en men…”
”Tänkt bygga en?! Hur fan vill du att dina barn ska växa upp egentligen! Tar du inget som helst jävla ansvar?! Det är dina baaaaarn för i helvete! Ska de växa upp utan carport också eller?!”
Jag sitter med min far framför brasan och vi äter pizza och dricker öl och kollar fotboll på TV. Folk har haft det sämre och om någon skulle fråga mig om jag har två barn och en fru i Frankrike just nu skulle jag antagligen säga nej. Jag bor här. Själv. Med min far. Vi har det bra. Sluta störa. Lägg av.
Jag har dock svårt att fullt ut njuta av ögonblicket eftersom min blick hela tiden är fäst på min fars pizza. Det är en sjuk sak som ligger där framför mig och det är en sjuk människa som har skapat den. Jag trodde först det var ett skämt. Och jag vet faktiskt inte vad som är värst, att ha en sån pizza på menyn eller att faktiskt äta skiten. Kanske är det bara en variant av hela bygga-ut-och-renovera-fanatismen? Man behöver lite förändring i livet och även på pizzan. Inte kan vi fortstätta köra med Vesuvio och Bolognese längre? Vi måste hitta på nått annat. Kebabpizzan är ju för fan 20 år sen nu. Ska vi inte bara köra en melange (franska och kan här översättas med ”ett jävla ihopkok”) av, och det här är inget skämt; kebabkött, räkor, fetaost och bearnaisesås?
KEBABKÖTT, RÄKOR, FETAOST OCH BEA? HUR SJUK I HUVUDET FÅR MAN EGENTLIGEN VARA?!
Jag sitter och tittar på färgerna. Det bruna köttet, de rosa räkorna, den vita fetaosten och den gula bearnaisesåsen. Det skulle kunna vara en flagga till landet ”The Republic of Bad Taste”. Jag har aldrig upplevt något liknande och jag frågar min far om han i varje fall på ett intellektuellt plan kan förstå att dessa ingredienser inte passar ihop. Bara rent kulinariskt eller vad fan man skall säga. Jag vet inte. Och jag förstår (eller det gör jag inte egentligen) att det kanske kan smaka gott, men rent objektivt när man bara kollar på denna… soppa av sjuka grejer på en pizza på samma gång, kan han då inte snälla, please, farsan, erkänna att det är liiiite konstigt?
”Äsch, lägg av. Det är gott.”
Och jag kan inget annat än att tänka på det där avsnittet ur Friends när Joey äter kött och sylt och senap på samma gång. ”What’s not to like? Mustard – good, jam – good, meat – good!”
Jau jau.
Vi måste prata om våra behov
Det måste vi faktiskt. Inte för att lyfta fram eller påvisa eller på nått sätt tydliggöra att vi har behov. Det gör vi så bra själva. Det vore lite som att skriva en krönika om melodifestivalen. Eller om konstiga danskar.
Nej. Vi måste bara värdera dem lite. Det måste vi faktiskt. Jag känner att det inte är mer än rätt. För det finns behov och så finns det behov.
Jag vet i ärlighetens namn inte om det handlar om att vara förälder eller inte, singel eller inte, man eller inte, hetero eller inte. För jag är ju den jag är. Vit, hetero, pappa. Eller som Louis C.K. sa; ”You can’t even hurt my feelings”. Men jag känner att många behov, såväl kvinnors som mäns, såväl mina egna som vänners, inte riktigt klarar gränsen för vad som bör anses vara existensberättigande. Och det kan bero på ovanstående omständigheter. Man har olika behov beroende på om man är fördomsfri singelbög i Stockholm eller fördomsfull trebarnsmorsa i Kävlinge (var det fördomsfullt skrivet förresten?) Det är olika. Vad som förenar oss är att vi alla har behov som är sjuka i huvudet. Allihop. Vi har alla nångång hört oss själva mumla; ”Alltså jag behöver faktiskt det här. Annars vet jag inte vad jag tar mig till.” Det är bullshit. Det händer ingenting om du inte får de behoven tillfredsställda. Absolut ingenting. Du blir inte galen. Världen förändras inte (kanske lite till det bättre) och du har aldrig, inte någongång, absolut inte, nej, icke! blivit orättvist behandlad. Och nämner du ordet kränkt så dödar jag dig.
En del är så klart värre än andra. Så är det bara. Det handlar om uppfostran, möjligheter, attityd men inte minst social status. Ju mindre prylar och förutsättningar du har desto svårare blir det att känna ett behov. Paradoxalt men sant. Man kan tycka att om man aldrig har haft en egen dator så borde man känna ett behov av det. Men om man (i ett rent antropologiskt syfte) skulle kunna mäta mängden av behov hos någon som aldrig haft en dator och gärna vill ha en, och någon som redan har en dator men skulle vilja ha en ny – så är jag ganska övertygad om att den som redan har en dator vinner. I antal behovspoäng. Så att säga.
Att flytta till ett u-land som Frankrike är ett bra sätt att börja se världen med lite andra ögon. Man har under åren byggt upp en tämligen imponerande behovsbank som sakta men säkert pulvriseras av myndigheter, barn, fru och fransmän i allmänhet. Och detta i dryga trettiofemårsåldern. Och det vet alla som är ihop med en trettiofemåring att det är just då man börjar samla på sig en massa nya jävla behov. Det går inte. Och man hamnar liksom i frontalkrock med själva livet. Vi kan inte ha det så här. Alltså jag vet inte vad jag tar mig till.
Det intressanta är dock att de gamla behoven och trettiofemplusbehoven ofta skiljer sig i karaktär. Det är nästan som om de nya behoven är lite fjuttigare. På pappret.
Saker som man trodde att man behövde men som man kan vara utan:
· Tid
· Sömn
· Kärlek
· Sex
· TV
· Vänner
· Motion
· Shopping
Saker som man behöver efter trettiofem:
· Kaffe
· Alkohol
· Tobak
Det kanske låter som en klyscha, men säg mig den trettiofemplussande kvinna som inte skulle välja bort sin bästa väninna för en morgonkaffe. Eller kanske låter den här dialogen bekant:
”Shit, vad jag är bakis.”
”Men varför drack du igår då?”
”Jag behövde vara full.”
”Bebisen har ju inte sovit på två veckor nu. Och så hade vi äntligen skaffat barnvakt. Du behövde sova!”
”Tro mig. Jag behövde vara full.”
Eller den här:
”Psst. Jonas för i helvete, kan du inte spotta ut snusen när du ska hålla presentationen? Det här är jävligt viktiga kunder.”
”Morgan. Vill du att nån här inne skall dö?”
”Ok, Jonas. Kör på.”
Är det då konstigt att man blir lite sur när folk säger att de kommer att avlida om de missar ett avsnitt på nån jävla HBO-grej, när man själv bara lyckats se alla avsnitt på en enda TV-serie i sitt liv. Någonsin. Och det var Alf.
Eller människor som kräver bra sex, mycket sömn, nyttig mat och rolig motion? Eller vänta, och ett jobb som är kreativt och utmanande. Och nån att älska som är förstående och rolig och snygg intelligent och bra i sängen. Och barn som inte skriker. Och tid. För dig själv. Mycket. Jättemycket tid. Hobbys. Det är viktigt. Intressen. Fuck off.
Och är det nått av det här som inte riktigt till hundra procent funkar så får man ångest, stämmer nån, skriver en insändare eller skiljer sig.
Perspektiv mina damer och herrar. Perspektiv. Och om inte det funkar – ta livet av dig eller flytta till Frankrike.